Här börjar Medeltiden.
Sverige finns ännu inte.
Kristendomen har kommit till Skandinavien men våra trakter är ännu hedniska.
På sent 1000-tal är det troligt att Göksnåre som bosättning finns till.
Det är först under 1100-talet som den nya religionen accepteras i våra trakter.
Befolkningen i socknen bedöms ha varit knappt 120 vuxna personer.
Under den första hälften av 1100-talet göms en silverskatt i marken i Kärven ca 5 km väster om Göksnåre. Där finns bla en silverskål med runstensornament som annars bara hittats på Gotland. Fyndplatsen ligger ca 20 meter över havet. En havsvik nådde fram till platsen under äldre järnåldern.
Det var troligen 1954 som August Setterberg hittade skatten på sina ägor i samband med ett vägarbete.
År 1153 infördes Peterpenning, det var en skatt som skulle gå direkt till påven i Rom.
År 1164 infördes kyrkans beskattning ”tionde” i de delar som var kristnade.
I norra Uppland börjar sockenbildning ta form i slutet av 1100-talet. Här uppkommer det faktum att Göksnåre kommer att tillhöra Hållnäs kyrkosocken men Valö i juridiciellt avseende. Detta innebar att byn finns i Valös jordeböcker och rättsprotokoll men i Hållnäs tiondelängde. Man gick i kyrkan, döptes, begravdes och deltog i tex dagsverken som kyrkan påkallade i Hållnäs. Däremot betalades skatten till kronan till fogdar som jobbade åt Valö och man satt med i eller tog upp ärenden till rätten i Valö. Detta varade till slutet av 1500-talet.
Hållnäs kyrka antas vara byggd på 1200-talet. Prästen var socknens naturlige ledare och klockaren var näst viktigast. Klockaren skulle vara en välbeställd bonde som åtnjöt särskilt förtroende. Han valdes av av prästen och sockenmännen. Förutom att ringa i kyrkklockan skulle klockaren hjälpa till med läsning och sång under mässan men även bistå prästen i hushållet och jordbruket. I slutet av 1600-talet var Erik Andersson Gieting från byn klockare.
Redan på sent 1200-tal påbörjas arbeten med att förbättra och utöka betes- och odlingsarealerna med hjälp av dikning. Ett dike ska vara minst 2 meter brett enligt Upplandslagen.
Skatten skulle normalt betalas i pengar och därför sålde bönderna produkter tex på Älvkarleby marknad för att få kontanter.
När behov i form av tex krig uppstår ökade skattesatsen upp till 20-30%.
I mitten av 1200-talet anses marklandet ha tillkommit . En vanlig svensk bonde hade ett halvt markland= 1 attung= 6 hektar.
Före mitten av 1200-talet tycks jord i Svealand ha definierats i avradsbelopp, inte i fasta jordetal.
Först med marklandets uppkomst fanns en fast delningsgrund att tillgå vid andelsskifte i byarna.
De ofta mycket små avradsbelopp som utgick tidigare behöver inte betyda att jorden var uppdelad på olika ägolotter. Istället var det troligen avraden som delades.
Det är också nu de nya sätten att mäta och ange hemman börjar införas. Det tidigare ”bondatal” utvecklades i och med mantalsbeteckningen som kan ses som ett jordbruk som försörjer en man och hans hushåll. Detta för att skapa bra grund för skatteuttag som skedde per gård och inte som i nutid per person. Vid denna tid börjas det att ta ut skatt av medborgarna
2 januari 1296 stadfästes den första Upplandslagen av kung Birger. Efter det att Upplandslagen hade stadfästs kan man se Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland som en enda juridisk provins, Uppland. Även Roden som Göksnåre tillhörde ingår här.
Upplandslagen behandlas i ett eget kapitel men en punkt kan omnämnas speciellt och det är bördsrätten.
Det var en viktig begränsning i äganderätten. I Upplandslagen anges att marken ska hembjudas åt ”bördemannen” (närmaste arvtagare) Om tre ting hinner sammanträda utan att han varit intresserad kunde marken säljas till den ”som har den djupaste pungen och vill göra dess värde i penningar av silver” Detta gällde den mark som ärvts, om bonden hade köpt annan mark kunde han sälja den som han ville. Först 1863 togs bördrätten bort på landsbygden.
En stor skillnad i lagstiftningen på denna tid visar på en stark känsla för hemmet och den trygghet som det innebar. En brottslig gärnings straffvärde byggde till stor del på var den hade utförts. Det värsta var om den utförts vid bädden och straffet var lägre om brottet utförts i förstugan. Efter det var straffskalan definierad av ladugården, sädesladan, hagar betesmarker osv.På grund av att allt detta omtalades i Hälsingelagen beskrivs också mycket detaljerat hur en gård kunde se ut. I Upplandslagen är detta inte lika utförligt men man kan anta att gårdsbildningarna inte var så väldigt olika. Man kan alltså beskiva en gård eller by med att först låg utmarken som var oinhägnad betesmarkmen också nyttjades för jakt och fiske. Innanför fanns beteshagen, mellanhagen och ängen. Ännu närmare finner vi den inhägnade ängen och åkern. Här fanns också lador för hö. Själva gården eller byn bestod av boskapsfållor, humlegårdar och för varje hemman fanns bostadshuset, sädesladan och fähuset. De tidigare långhusen som var gemensamma för människor och djur var troligen inte aktuella när Göksnåre kom till. Om gården hade råd kunde det finnas tex kornbod, förrådshus, stall, smedja mm. Åkrarna kunde skifta i många färger då de flesta ogräs tolererades och användes som medicin. Korn var den totalt dominerande grödan. Även ärtor, bönor och rovor, liksom humle odlades. Läs om humlen i en egen berättelse. På 12- och 1300-talen förändrades jordbruket mycket. I stället för ensäde, dvs att man brukade en åker så länge det gick innan den fick gå i träda, infördes tväsäde och tresäde där man brukade halva eller två tredjedelar av åkern och lät resten liga i träda. Man började dika för dräneringens skull. Nyodlingen av nya åkermarker var stor. När ny mark togs i anspråk skulle den fördelas enligt principen ”solskifte” dvs att den gård som låg längt österut skulle ha den teg som läg längst till öster osv.Förutom jordbruket var fisket en stor verksamhet. Bönderna var skyldiga att delta i jakt på björn, räv och varg då de hotade boskapen. I övrigt ägnade man sej åt jakt på mindre djur men redan på denna tid förekom regleringar för att skydda förekomsten av djur. Skinn från räv, mård, bäver, ekorre mm kunde säljas för att inbringa inkomster.
Säl var naturligtvis ett intressant byte. Att skydd av djurarter behövdes visas tex av att bävern var nästan utrotad redan på 1500-talet. Dagen bestånd av bäver kommer från inplantering som gjordes från Norge på 1920-talet.
År 1300 anges befolkningen i socknen till drygt 270 vuxna personer.
Hertigarna Erik och Valdemar tvingade, genom Håtunaleken år 1306 och fredsförhandlingarna i juli 1310, till sej 2/3 av riket år 1306. Deras bror kung Birger fick bara 1/3-del. Vad som menas med detta är att bla Hållnäs blev förlänat till bröderna vilket i sin tur betyder att de hade skatterättigheten.
Hållnäs omnämns vid ett sådant tillfälle i skrift första gången i 1312 års markgäld, extraskatt, och skrivs då Holdanäs.
Namnet består av Hållen=Huld=”den dolda hamnen. Jfr hölja. Hållen är namnet på den nuvarande by som tidigare var en ö. Efterledet – näs = ”näset mot ön Hållen.
Orter i socknen som omnämns här är Vavd, Barknåre, Sikhjälma, Lönnö, Slada, Edvalla, Hjälmunge, Lingnåre, Edsätra, Julö och Hållen. Att Göksnåre inte nämns betyder inte att byn inte finns. Göksnåre tillhör vid denna tid Valö socken och i uppräkningen över den socknens skattskyldiga bönder anges inte vilken by de tillhör. Om det finns någon som forskar kring Valö skulle man kanske genom uteslutning kunna se om det fanns bönder som tillhörde Göksnåre. Det är värt att undersökas.
Endast ca 19% av namnen i Österleufsta är kristna år 1312 vilket är lite jämfört med Tuna socken närmare Uppsala där andelen kristna namn är 47%. I Hållnäs och Göksnåre torde denna siffra var minst lika låg eller tom lägre vilket visar på traktens relativa isolering och att kristnandet hade kommit senare hit.
År 1317 tar kung Birger tillbaka skatterättigheterna för bla Hållnäs genom att, vid Nyköpings gästabud, fängsla och senare avrätta sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Det innebär då att landet hamnar i inbördeskrig. På vilket sätt allt detta märktes av i Göksnåre är svårt att säga.
Träldomen, som varit starkt minskande sen 1200-talet, avskaffades formellt 1335. Alla dessa trälar som frigivits fram tills nu kan vara en del i den nykolonisation som sker i bla Hållnäs.
Under 1300-talet uppkommer det organ som vi känner som sockenstämma.
1341 omnämns byn Kärven.
Från 1300-talet fram till 1500-talet skedde en stor befolkningsminskning. Orsaken är inte helt klar men pesten som härjade ett antal gånger, varav den första 1350, var säkert en del i förklaringen. Se specialtext om detta.
En liten text från de svenska medeltidsbreven ger lite tidskänsla. Innebörden och omständigheterna är ännu inte undersökta.
SDHK:8281 Datum:19 feb 1363 Ort: Njutånger, Språk: svenska Utfärdare: Margit, Olof Håkanssons hustru. Innehåll: Margit, Olof Håkanssons hustru, upplåter till Anders Karlsson på Nils Peterssons vägnar all sin jord i Hållen i Hållnäs socken för det dråp som hennes make Olof Håkansson begick på Peter Ragvastsson i Hållen, Nils Petersson fader. Upplåtelsen sker enligt uppländsk lag med 8 uppräknade fastar. Om Anders inte nöjer sig med denna jord skall Margit eller hennes arvingar betala honom på Nils Peterssons vägnar eller hans arvingar 40 mark i reda penningar eller motsvarande värde instundande mårtensmäss (11/11), men jorden skall likväl stå i pant efter köpstadsvärdering. Extratext: På baksidan:10 (brevsignum för Strängnäs domkyrka, se registranten B 31, pag. 219, Sv. Riksark.) Sigillinformation: Av sigillremsorna saknas n. 2; n. 1 endast fragment; remsorna n. 3-6 bevarade; vid n. 5 ett obetydligt sigillfragment i brunt vax. Fastar: Peter Skulbjörnsson, lagman i Forssa prosteri, Tomas i Växsjö, lagman i Bollnäs prosteri, Kettil styreman, Jon Lang, Esbjörn i Borg, Martin i ”Thorkarlaby”, Jon Ingevaldsson, Gudmund i ”Nyuta”, forskälaman Fardjäkn unge. Sigillanter: Nils Djäken, fogde i Hälsingland, Fardjäkn unge, de båda lagmännen och två andra fastar
I slutet av 1300-talet när havsnivån är nere på dagens 4-meterskurva har stora arealer havsvik omvandlats till strandängar. Dessa kan då ha tagits i besittning för en jordbrukande kolonisation som resulterar i det Göksnåre som vi än idag kan känna igen oss i.
Den del av allmogen som överlevde pestepidemierna fick det troligen bättre då befolkningstrycket lättade. I hela Europade började olika typer av specialiseringar uppkomma. I våra trakter kommer den stora produktionen för avslu av smör.Smör var redan här en produkt som användes för att betala sin skatt.
År 1409 omnämns Nyböle i skrift.
12 juni 1442 utfärdar Kung Kristofer i Lödöse ett dokument som
ger ärkebiskop Nils i Uppsala i förläning Östhammars län med undantag av socknarna Lövsta och Hållnäs.
1450 härjar pesten.
1455 och 1456 råder stor missväxt.
Göksnåre omnämns i skrift första gången 15 januari 1490, skrivs då Götznor. Läs om namnet Göksnåre under Berättelser.
Omnämnandet finns i Upplands lagmansdombok från 1490-94 från det lagmansting som hölls i Rovsättra och där bönder från Göksnåre deltog. Göksnåre tillhörde då Valö socken.
Han som var med från Göksnåre 1490 hette Olaff Nielson. Nästa lagmansting för Valö socken hölls 23 januari 1493. Då var Anders Ericson representant för götznörd som byn då skrevs. Två dagar senare, 25 januari 1493 skrevs ett dombrev rörande ” olagning byggning i en ström som genomflöt Lövsta och Valö socknar” Anders Ericson var fortfarande representant för byn som då skrevs götznore.
Två dagar tidigare 23 januari1493 utfärdades ett brev i Kytlinge av Gregers Mattsson i Tyresö, riddare och lagman i Uppland, om klagomål från dem som bor i Norby i Valö socken på dem som bor i Simendö över ”twertepper och en wlaglige bygningh i en aa, som bade Löste och Wale sn haffuæ drapeligere Skade wtaff”.
Under medeltiden innebar landhöjningen att alla byar var tvungna att skapa nya fiskeplatser långt ifrån bolbyn, dessa har senare utvecklats till egna byar.
Från 12 april 1501 finns ett sk medeltidsbrev (SDHK-nr: 34377) Det innehåller en text på svenska där skattebönderna i Hållnäs socken klagar för Mats Gregersson (Lillie) över den orätt som övergått dem vid en räfst, som hållits av en viss herr Bengts brevvisare Anders Olsson. Då Göksnåre ingick i kyrkosocknen Hållnäs men juridiciellt i Valö är det oklart om byns skattebönder var delaktiga i detta.
1509 drabbade kriget Öregrund. Den danske amiralen Sören Norby, vilken som länsherre höll sig med egen flotta och armé, hade år 1507 intagit Kastellholms slott på Åland och riktade nu sina blickar mot Roslagens kust. Den sommaren sändes budkavel till alla orter mellan Öregrund och Gävle om folkuppbåd. Allmogen rustade sig och drog under Michael Erikssons befäl till Hållnäs. Där slog de läger, beredda på fiendens angrepp.
Den 17 augusti sände knekthövitsmannen Bengt Månsson en skrivelse till riksföreståndaren. Månson hade samlat ett bondeuppbåd på Väddö och rapporterade att 16 danska fartyg låg i farvattnen. Singö hade plundrats och gårdarna bränts och han vädjade nu om förstärkningar. Det finns inga handlingar som beskriver vad som hände i Öregrund dessa augustidagar. Med tanke på att budkavel gått och härjningarna på det närliggande Singö var öregrundarna säkerligen förvarnande, och man kan förmoda att de satt sig i säkerhet i skogarna. Det blev därför knappast några “okristliga mord” enligt vad som uppges i många skildringar om Öregrunds historia. Vi vet bara att dansken kom, plundrade och brände. Förstörelsen blev stor, men troligen inte total, för det förefaller som om staden hämtade sig ganska snabbt efter hemsökelsen.
Den 6 april 1520 utkämpas ett stort slag, Långfredagsslaget, i Uppsala mellan svenska bondehärar och danska trupper. År 2001 upptäckte flera massgravar i Slottsbacken i Uppsala. De begravda soldaterna var i 20-30 års åldern, hade en generellt god hälsa och en medelkroppslängd strax över 170 cm.
Först under 1500-talets senare del gjordes ett försök att införa ett för Sverige rikstäckande arealmått, nämligen det geometriska öreslandet (Dovring 1951a, s. 131 ff., 195 ff.; Tollin 2008) Detta var en föregångare till tunnlandet och ska inte förväxlas med det öresland som är marklandets åttondel.
Under 1500-talet fanns i byn 6 hela skattehemman.
I Upplands handlingar kan man utläsa jordetalen dvs arealerna för dessa. De är inte angivna med namn utan bara uppräknade i storleksordning.
I storleksordning är de på: 5 öresland och 1 örtugaland (ca 8 hektar), 4 öresland och 2 örtugaland (ca 7 hektar), 4 öresland och 1 örtugaland (ca 6,5 hektar), 3 öresland och 2 örtugaland (ca 5,5 hektar), 3 öresland (ca 4,5 hektar), 3 öresland (ca 4,5 hektar) Dessa storlekar är inte desamma som vi finner i slutet av 1700-talet då vi har kartor och handlingar som tillhör skiftena att läsa. En ganska stor förändring sker över tid. Det största hemmanet ökar 4,5 hektar medan de andra ökar eller minskar med 1-2 hektar. Den totala arean för byns hemman ökar med 2 öresland vilket är lika med 3 hektar. Uppenbarligen har byns totala fastighetsyta varit i det närmaste oförändrad ända till 1780 då den samfällt ägda skogen delas upp på de olika fastigheterna. Om man ställer upp det som det skulle kunna vara så blir det som detta:
Hemman 1500 1600 1700 1780
Göksnåre (ha) (ha) (ha) (ha)
Nr 1 8 8 12,5 12,5
Nr 2 7 7 7 5,5
Nr 3 6,5 4,5 4,5 4,5
Nr 4 5,5 4,5 4,5 4,5
Nr 5 4,5 6,5 6,5 6,5
Nr 6 4,5 5,5 5,5 5,5
Dessa hemman ligger till grund till de hemman som senare, genom hemmansklyvningar, utgör Göksnåres 12 frälse- och skattehemman om vardera ¼ mantal. Åtminstone fram till 1500-talet tilläts inte hemmansklyvningar utan kronan såg hellre att nya hemman bildades genom nyetableringar av mark.
Skattebonde Hans Persson i Nyböle angav år 1780 vid mötet om skogsdelning att hans hemman varit på ½ mantal i 1542 års jordebok.
Med tanke på att byns totala yta så är dessa arealer väldigt små men det stämmer väl med senare tiders skiften. Det var helt enkelt så att det bara var jordbruksmarken, och troligen inte ens hela den, som var de enskilda böndernas mark. All skog och allt vatten var byallmänning.
Hela byns totala areal var tusentals hektar.
År 1540 omnämns Kuggböle och Årböle i skrift.
Landhöjningen gör att havsviken in till Göksnåre grundar upp och blir ofarbar.
Öster om ”Genvägen” mot sommarstugorna ligger Båthusfjärden.
På en karta från 1780 ser man att den sitter ihop med Boviken (nu Handviken)
Då detta ligger på Göksnåre bys ägor är det högst troligt att Göksnåre tidigare haft sina båthus någonstans i denna fjärd.
Vid vägen som leder från Göksnåre norrut till Ängskärsvägen ligger Knarrvik.
Här var ett smalt sund ut till havet fram till början/mitten av 1300-talet. I det stora verket ”Norrlandsleden” av Christer Westerdahl, nämns Knarrvik som ett exempel på geografiska namn som kan ha med båtar och sjöfart att göra. En knarr var ett vikingatida skepp vars längd var mindre än tjugo meter medan däremot både bredden och bordläggningens höjd var avsevärt större än hos det samtida långskeppet. Knarren kunde vara försedd med en enklare form av däck och var i huvudsak avsedd för segling. Det kan alltså vara att det betyder: Viken där knarrar lägger till
Samtidigt finns det naturligtvis andra möjliga förklaringar till namnet.
Vägen bör inte ha kommit till tidigare än ca år 1400 och skulle då delvis ha kunna varit till för att ta sej till sina båthus här. Enligt en gammal karta från 1881 där dikning utfördes låg marknivån på 16 fot då vilket är 4,8m. Detta skulle innebära att detta sund slutade vara farbart (djup 0,5 m) redan år 1200.
Någon gång på slutet av 1500-talet grundas troligen Skaten (omnämns i skrift första gången 1627) År 1638 finns Jacob i Skathen omnämnd.
Hållnäs var ett skeppslag som tillsammans med flera andra bildade Norra Roden.
Under 1540-talet omnämns även bla. Malen, Önsbo, Kussil, Böle, Griggebo och Åddebo.
I Hållnäs socken saknas helt frälseägd jord på 1500-talet.
Närmaste högfrälsegods är Örbyhus slott i Vendel socken. Sex lågfrälsegods finns i de närmaste socknarna Hallsta i Tierp socken, Bro i Tolfta socken, Alby och Burunge i Vendel socken och samt sätesgårdarna Finnerånger och Holmsånger i Västland socken och Skärplinge i Österlövsta socken med tillhörande frälsetorp.
1556 syns en komet på himlen.
Under denna tid ägnar man sej mycket åt svedjebruk.
Skogen används endast till husbehoven av bränsle, virke, bark mm.
Att huvuddelen av skatten på 1500-talet betalades i smör betyder att boskapsskötseln var en stor del i jordbruket,
From 1500-talet sker en allmän befolkningsökning.
Medellängden för kvinnor var ca 160 cm och för män ca 170 cm.
Östansjögårdarna är avgärdade från Göksnåre någon gång under senare delen av 1500-talet. Nyböle är dock omtalat redan 1409.
Älvsborgs lösen 1571 var en förmögenhetsskatt, som beviljades på herredagen i Stockholm år 1571 för att kunna återlösa Älvsborgs fästning från Danmark-Norge efter det nordiska sjuårskriget. Förmögenhetsskatten skulle utgöra 10 procent av undersåtarnas uppskattade lösöre (metaller, boskap)
Någon gång mellan 1583-93 överförs Göksnåre (tillsammans med Kuggböle, Nyböle och Årböle) till Hållnäs socken.
På östra sidan om Storberget, i Kvarnbacken ligger Husakällan.
Det är en träombyggd källa som har använts som bykälla för djuren och möjligen som offerkälla. Typisk datering är Medeltid till Nyare tid. Källan är belägen ca 50 m NNV om den lilla fors som bäcken bildar på väg ner för Storberget. Höjden över havet är ca 8 m. Det finns uppgifter om att man även på senare tid offrat tex pengar i denna källa.
Hållnäs 14:1 Källa, 1,5×1,5 m, fodrad med trästockar. Ännu vattenfylld, användes till kreaturen. Källan är inhägnad med taggtrådsstängsel. Runt källans kant växa björkar, granar och aspar. Platsen där källan ligger kallas Kvarnbacken. (Förstagångsinventeringen 1952)
Revideringsinventeringen 2013: Källan är inte inhägnad.
Orientering: Omedelbart V om gärdesgård i riktning N-S. /1952. (Gärdesgården finns inte kvar, red.anm.)
Terräng: Hagmark, vid dike.
Tradition: Källan har förr använts av Göksnåra by som bykälla. Kan möjligen ha använts som offerkälla. /1952. På ljudband finns intervjuer gjorda på 1950-talet, där en äldre kvinna berättar om hur de på 1870-talet gick dit som ungdom, sjöng och offrade en slant. Banden finns möjligen hos Hembygdsföreningen i Hållnäs eller hos Landsarkivet./2013. (Banden finns hos Hembygdsföreningen samt överförda till CD men jag har inte fått tagit del av dem)
Vid gränsen mot Malen finns ett gränsröse som kallas Kyrkvägsröset. Det är en stensättning ca 20 m in i skogen på norra sidan av vägen. Det är en gränsmarkering mot den angränsande byn Vavd.
Lite längre västerut finns inte mindre än fyra stycken röjningsrösen vardera mellan 12 och 30 m2 stora och 0,5 till 1,2 m höga. Dessa har uppkommit vid röjning av mark för nyodling. Den totala volymen på runt 60 m3 borde rimligen innebära att en ganska stor areal har röjts här. Höjden över havet är ca 8-9 m vilket gör att dateringen som tidigast kan sättas till år 600-800. Troligen är de yngre än så men de visar definitivt på en tid då dessa skogar på Malens sida av gränsen var åkermark som röjdes på sten under lång tid. På Laga skifteskartan över Göksnåre från 1780 ses att gränsen mellan skog och åker som finns på vägens södra sida vid infarten till Göksnåre då även fortsatte på norra sidan av vägen. Mot gränsen till Vavd var dock skog. På Vavds motsvarande karta ser man att Malens brukade arealer sträckte sej ända mot Ängskärsvägen och mycket längre österut än idag.
Stenmo är omnämnt i statens jordeböcker 1585 som kyrkoskattehemman.
År 1599 betalar Stenmo liksom Olarsbo en “hjälpskatt”.