14 oktober 1760 stadfästes byordningen för Göksnåre. Det gjordes efter att bönderna i Göksnåre by underdånigast bad att man skulle följa Kongl. Maijts Nådige brev till samtliga Landshövdingar angående LandsCulturens upphjälpande och förbättrande av d 20 februari 1742.
De bönder i byn som undertecknade (med bomärken) denna begäran var Erick Nilsson, Jan Månsson, Lars Ersson, u Matts Ersson, gl Matts Ersson, Jan Ohlsson, Erick Ohlsson, Erick Larsson och Lars Israelsson.
Under 1700-talet vidtogs många åtgärder från statsmakternas sida för att förbättra förutsättningarna för jordbruket och boskapsskötseln i landet. Några punkter som diskuterades under riksdagarna på 1730-talet var hemmansklyvningar, husesynsordning, storskifte, tjänstehjonsstadga, utdikningar och hållskjutsbestämmelser. Så där ser vi lite av historien bakom mycket av det som gjorts i byn vid olika tillfällen.
Byordningen kan väl närmast ses som en mycket lokal ordningsstadga med regler för hur arbetet med jordbruket och boskapsskötseln skulle skötas för att öka effektivitet, produktivitet och samarbete.
Kungl Majts resolution 1 september 1741 på allmogens besvär §13 föreskrev att byordningarna skulle stadfästas av vederbörande domare samt vara gällande som lag i byalagen.
En byordning innehåller en samling regler, vanligen gällande ett byalags gemensamma angelägenheter och intressen. Byordningens regler dem som bor inom byns gränser. För brott mot byordningens regler utdöms böter-ibland kallat vite- som tillfaller bykassan, angivaren, byns tjänstemän- ålderman och bisittare- och/eller socknens fattiga. En byordnings viktigaste uppgift tycks vara att förmå byalaget att lösa de vanligaste tvisterna på byplanet och ej genom häradsrättens ingripande. I ett kungligt brev till samtliga landhövdingar 20 februari 1742 finns ett förslag på byordning som har kommit att kallas mönsterbyordning (MBO) Brevet distribuerades till prästerna i socknarna.
Detta fick till följd att några byar och några socknar antog byordningar.
1757 blev Johan Georg Lillienberg landshövding i Uppland och tog genast tag i byordningsfrågan.
Den första dokumenterade byordningen i Hållnäs är den för Göksnåre som är daterad 5 oktober 1748 men stadfäst först 1760.
Övriga byar som antog byordningar på 1750-talet var Griggebo, Hållen och Slada.
1775 försökte den dåvarande kronofogden i Olands härad (som Hållnäs socken tillhörde) Anders Hamren att genomföra en ny byordningstext. Socknarna i Dannemora och Lövsta tingslag dvs bla Hållnäs socken ville inte skriva under denna text utan rättar sej efter bruksinspektorens vilja och vill använda sej av 1742 års byordning.
När sockenbyordningar skrevs fick också sockenprästen mer att säga till om och punkter om nykterhet, svordomar, sabbatsbrott, staffanssångens sjungande och frågor om överflödsförordningarna infördes. 1792 och 93 inskärptes behovet av att hålla brandsyner mm bla i sockenstämmoprotokoll.
Det kungliga brevet 1742 angående landskulturens upphjälpande och förbättrande. Det avsåg att öka produktiviteten så att dyr import kunde undvikas. Det hade inte kunnat erhållas på grund av okunnighet om ”Landets och Åkrens rätta brukande” Det gällde att ”bringa allmogen ifrån sine förfäders gamle vane” Bland annat skulle man lära lantmännen att täcka bindtak av halm för att spara halm till kreaturen.
Punkt 1: En ålderman ska tillsättas för ett eller flera år som kan sammankalla och leda arbetet med byamännen. Man skulle rösta och den som fick flest röster skulle sej ”icke undandraga”
För att sammankalla byalaget användes en budkavle som förvarades hos åldermannen. Det kunde också sammankallas med en Lur, ett Horn eller Trumslag af en Pinna. Om någon inte hörsammade kallelsen eller betedde sej dåligt på mötet “med oanständiga ord överfalla Åldermannen, utbrista i Eder eller Swordom” kunde böter dömas ut.
Punkt 2: Handlar om att hålla gärdesgårdar i gott skick. Gärdegårdssyn ska hållas minst varje vår och höst. De brister som upptäcks ska åtgärdas inom utsatt tid annars utdöms böter.
Punkt 3: Om gärdesgård blåser ner eller på något annat sätt går sönder ska detta åtgärdas utan dröjsmål. För varje kreatur som kommer in på åker eller äng utdömer byalaget böter för den uppkomna skadan.
Punkt 4: Handlar om att grindar ska hållas i gott skick så att inga kreatur kommer in på åkrar och ängar. Även öppningar som hålls öppna på vintern ska på våren stängas. Ansvaret för dessa grindar ska fördelas mellan byamännen.
Punkt 5: Handlar om att gräva och underhålla diken. Dikessyn ska hålla minst två gånger per år, den ena på våren när tjälen gått ur jorden och den andra på hösten då man kan se om alla fullgjort sina skyldigheter med underhållet.
Punkt 6: När ägor möts och dämmer samma vatten är de skyldiga att gräva diken och genomsläppa vattnet. Om man försummar detta och blir tillsagd ska man böta för varje famn som måste grävas bort och dessutom lön för dikesgrävare.
Punkt 7: Handlar också om dikning och behandlar även att torven som grävs upp ska fördelas på åkrarna där det behövs. Om någon ”wisa tredsko och motvilja” kan byarådet ta ut lön för arbete och varje famn som dikas.
Punkt 8: Handlar om att en granne inte ska fördärva och trampa ner en annans säd. Därför ska man så samma sorts säd i en trakt och helst råg då den ”utdöder then skadelige Landt- eller Flyghafran”
Punkt 9: När byamännen på våren kommit överens om var vintersäden ska sås ska de gärdegårdarna åtgärdas. När åldermannen på hösten säger när det ska sås bör detta ske inom ett dygn annars utdöms böter. Om man sen släpper ut kreatur på det sådda får man böta för varje kreatur samt för skadan.
Punkt 10: Handlar om att inte på höst eller vinter släppa in kreatur på rågen för att beta innan åldermannen sammankallat grannarna. Om man gör det får man böta för varje kreatur man släppt in.
Punkt 11: Då det orsakar stor skada att släppa in hästar och andra kreatur på bete på ängarna på våren när tjälen gått ur jorden får man böta för varje kreatur man släppt in.
Punkt 12: När ängarna på hösten blivit lagom betade ska grannarna komma överens om att freda dem. Om man går emot detta ska man böta samt ta ut sina kreatur från ängen.
Punkt 13: Åldermannen avgör om det är nödvändigt, eller om någon annan påpekar detta, att det på åkrarna, och i synnerhet sädesgärden, behöver släppas ut överflödigt vatten. Då ska en karl från varje matlag (hushåll, min anm.) infinna sej och utföra detta arbete. Om man försummar detta eller går därifrån innan det är klart får man böta till den som utfört arbetet istället för honom.
Punkt 14: På vår och höst ska åldermannen kalla samman byamännen för att ”uppköra och rätta fororne samt flere wattuforor anlägga” Man ska också noga tillse att alla skiften ”blifwa rätt håldne efter Stångfall * och uppsatte Råmärken, hwilka nödwändigt böra wara af Sten, emedan pålar både rutna och kunna af wårdslöst folk snarare bortköras”
* Stångfall är en gammal arebestämningsmetod där man kunde ha en mätstång eller ”byastång” vanligen 5-6 alnar lång vid mätning av arealer.
Punkt 15: Några dagar innan slåttertiden ska åldermannen sammankalla grannarna och överlägga om när man ska börja slå sina samfällda ängar. Man bör före slåttern utstaka och utvattna skiftena och tegarna. Byamännen ska noga tillse att detta blir bra utfört och att råmärken utförs med sten och inte pålar. Alla bör samtidigt börja slå så att man inte trampar ner den andres gräs. Om man slår ”öfwer rätta Lineen” ska man betala dubbelt tillbaka samt böta.
Punkt 16: ”Ingen må avslå sine Åker renar i Sädes gärdet innan samtelige grannarne sig therom förent och Bytes renarne först blifwit delte” Man får böta samt betala för det gräs man trampat ner.
Punkt 17: Alla vägar inom och till och från byn ska fördelas mellan byamännen. Sen ska lla hålla sin del i ordning. Om man försummar underhållet av sin väg eller bro får man böta. Om man ändå inte gör sitt arbete kan åldermannen leja ut arbetet och då får man betala även det. Fler lösa ”Flyttie-Broar” bör finnas, 2 eller flera byamän kan gå ihop om att bygga och underhålla en sån bro. Den som kör sönder en sån bro ska vara skyldig att reparerar den. De som sist om hösten använt bron är skyldig att köra hem och vinterförvara den.
Punkt 18: Ingen får , utan samtliga grannars överenskommelse, beta eller tjudra sina kreatur på äng eller sädegärde om det inte är på egna ägor. Man får böta för varje kreatur.
Punkt 19: Efter att ängarna är avbärgade bör inga kreatur släppas in innan åldermannen sammankallat grannarna. Man ska enas om när, antalet och vad slags kreatur som ska släppas in. Den som bryter mot det avtalade ska böta.
Punkt 20: Handlar om att inte köra på ängar när det inte är tjäle. Om man bryter mot det får man böta.
Punkt 21: På de orter där det är brukligt att grannarna samfällt sår sina ärtor eller rovor bör ingen låta sina barn eller andra plocka rovor eller ärtor på dessa åkrar.
Punkt 22: Handlar om skogsbristen som många socknar hade. Om någon, i en by med samfälld skog, ville bygga stengärdesgårdar eller jordvallar istället för trägärdesgårdar var de andra skyldiga att göra så också. Om inte skulle skogen skiftas ”på thet then flitigas och willigas Skog ej må igenom then trögas motwilja och lättia blifwa uthuggen och ruinerad”
Punkt 23: På de orter där man håller vallgång bör samtliga byamän enas om hur den bäst ska gå till.
Punkt 24: ”Till Skogens och Utmarkens thesto bättre skötsel och conservation böra Grannarne och Byamännen hwart år komma öfwerens om theras hyggen som ske på samfält Byemark” Man ska komma överens om var och hur mycket som får huggas. Det står också om svedjande vilket inte var tillåtet i våra trakter pga kolningen. Det finns också en angivelse om att ris och kvistar inte får lämnas i skogen med tanke på att kreaturen gick omkring och betade. Punkten avslutas med ”För öfrigit måge Byemännen om Skogensrödning, skötsel samt conservation för framtiden sielfwa förordna som the, efter hwarje orts beskaffenhet, finna bäst och tienligast wara.
Punkt 25: ”Om Fiske och Fiske vatn, kunna Grannarne och Byemännen sig sielfwa förena, alt som the, efter omständigheterne i hwar By pröfwa bäst och nyttigast wara”
Punkt 26: Handlar om förbättringar. Punkten är upplagd på samma sätt som nr 22. Om någon föreslår förbättringar och de andra motsätter sej detta kan man kalla till Syn och Besiktning. Om det då fastställs att de andra byamännen”oskäligen satt sig emot thet, som wärkeligen warit til byens nytta och förbättring” kan de få få böta och betala för synen eller besiktningen. Sen ska arbetet med ”förbättringen” fullföljas.
Punkt 27: Om åldermannen sammankallat och man enats om det arbeta som ska påbörjas, ”någon i Byalaget theruti finnas efterlåten, tredsk och försummelig, hwarigenom the öfrige uti sit giöremål blefwo hindrade, waren the då icke skyldige at wänta på then tröge, utan hafwe frihet sit arbete fullända och han skylle sig sielf för then i slutändan få böta om de skada han therigenom lider” Här finns sen ett intressant undantag nämligen att om man pga nöd eller fattigdom eller annan oförmögenhet inte hunnit med sin del av ett arbete ska man få hjälp av grannarna. Efteråt ska han med annat arbete eller skälig betalning ersätta grannarna. Åldermannen avgör omfattningen.
Punkt 28: Handlar om att innehavaren av ett boställe också måste delta i byns samfällda arbeten. Om han inte gör det kan åldermannen och grannarna uttaga legan för arbetet och dessutom böter.
Punkt 29: Handlar om frånvaro vid möten och om att man själv måste inhämta informationen om vad som beslutats och finna sej i dessa beslut.
Punkt 30: Handlar om att man måste få byns tillstånd för att ”inhyses hjon eller annat folk af mindre frägd på sine ägor intaga”
Punkt 31: Handlar om att hålla svin ”ringade” under den tid det inte är tjäle i jorden.
Punkt 32: Handlar om eld och rökning. ”Bar eld må ej bäras hemmanen emellan, ej eller i Stall, Fähus, Lada eller annat uthus och skal jemwäl i thesse rum alt Tobaks rökande wara förbudit. Ej må Eld lemnas osläkt eller owårdad i Kölna*, Pörten**, Badstuga eller Smedja” Åldermannen ska besiktiga eldstäderna två gånger om året och de som befinns vara så dåliga att brand kan uppstå beläggs med böter.
* torkrum vid malttillverkning
** rökrum, rökstuga edyl
Punkt 33: Handlar om brunnar och källor. Om man undandrar sej arbetet när dessa behöver rensas eller uppgrävas får man betala för arbetet samt böta.
Punkt 34: Handlar om att ingen kan säga sej inte känna till reglerna i byordningen. Byordningen ska läsas upp en gång varje år och husbonden är skyldig att hans barn, torpare och legofolk känner till den.
Punkt 35: Handlar om gränsen mot andra byar. Reglerna byafolk emellan gäller även mot grannbyar annars kan böter utdömas även här.
Punkt 36: Handlar om rätten att utdöma och kräva in böter. Om man vägrar att betala kan byarådet ta ut pant.
Punkt 37: Åldermannen äger rätt att bestämma hur de inkomna böterna ska användas. En del har han rätt att uttaga för eget arbete och i övrigt omnämns sockens fattiga och byns egna behov som möjligheter. Dricka, brännvin och samkväm får dessa medel absolut inte användas till.
I våra trakter förekom även speciella vallnings- och kolordningar. Dessa borde rimligen kunna återfinnas i Lövstabruks arkiv.
Byastämmoprotokollen tillhör byalagen och förvarades ofta i byakistan tillsammans med andra handlingar som tex lantmäterihandlingar. Det är hitills okänt om det finns något av dessa saker i behåll i byn.
Det anses att strukturerna grott bland bönderna själva och utvecklats innanför den egna byns gränser.