De första namn från byn vi känner till är från slutet av 1400-talet. Oluff Nielson och Anders Ericson omnämns i protokoll.

Traditionen där efternamnet baseras på faderns förnamn (patronymikon) (tex Per Larssons söner får heta Persson och hans döttrar Persdotter i efternamn) används åtminstone så tidigt som 1400-talet och behålls fram till slutet av 1800-talet då efternamnen börjar behållas och fungerar då som släktnamn.

En viss förkortning eller variation av namnet kan ses i många fall. Åtminstone variationen kan säkert förklaras av att man normalt inte var skriv- och läskunning och när någon skulle skrivas i kyrkoboken eller ett tingsprotokoll kunde det bli någon variant på namnet.

Exempel på detta är Olofsson/Olsson, Johansson/Jansson, Eriksson/Ersson och Botvidsdotter/Botsdotter

Noteras är att kvinnan fortsatte att bära sitt efternamn även som gift. Detta om man alls benämnde henne vid namn, ofta var hon bara ett bihang till sin man, tex Per Larssons hustru. Detta gällde även i död- och begravningsboken.

Det var tom så att det var faderna namn, och bara hans, som angavs i födelse och dopboken ända fram till 1737.

Ett barn som fötts sk oäkta fick, om modern senare gifte sej, hennes mans efternamn oavsett om mannen var barnets far eller inte.

De första namnen i byn som avviker från normen är soldat- och båtsmansnamnen.

Göksnåres båtsman har oftast hetat Friskman medan hans fördubbling har hetat Kallman. Detta var namn som båtsmännen fick sej tilldelade, det var ju bekvämt för flottan att båtsmannen från rote 58 Göksnåre hetter Friskman, punkt slut.

Många av dem som slutade sin tjänstgöring behöll namnet, det finns ättlingar än i dag som bär dessa namn.

En del soldatnamn förekommer även i byn. Det är framförallt Duus och Geting som har burits av många män. Exakt var de tjänstgjort och hur de fått namnen är fortfarande lite oklart. Det är under 1600- och 1700-talen som dessa förekommer. Det finns en vittnesbörd om att en Olof Andersson Gieting år 1701 blev antagen som ryttare vid Forsmarks bruk men om det är ursprunget till namnet är inte klarlagt.

Fram tom 1800-talet var det vanligt att man tog sej ett nytt efternamn för att markera skillnad. Det var vanligt om man fick ett arbete som låg utanför det traditionella dräng/bonde tex skogvaktere, skomakare, smed edyl.

De nya namn som man tog sej skapades av en förled som hämtades ur hemorten följt av en passande efterled. I Hållnäs finns därför en massa Hollinder, Hållberg, Sikberg, Skatberg mm.

Exempel i byn är skogvaktare Hollinder, prästen Jacobus Hollstrand, sockenskomakaren Lars Andersson Hollman, torparen Anders Ersson Holldal och bonden Eric Hålldin. Bynamnet Göksnåre var nog för svårt att bilda efternamn av.

År 1904 kom en ny namnlag vilket gör att den som vill ändra sitt efternamn är tvungen att ansöka om tillstånd. Exempel på detta är Sörehall, Wärefors och Härebrant.

När det gäller förnamn finns det en hel del intressanta saker att titta på.

Först och främst stavningen. Här måste man återigen tänka på att de flesta inte var läs- och skrivkunniga. Man hade naturligtvis ett namn som användes men när någon skulle skrivs in i kyrkoboken eller ett tingsprotokoll kunde det bli någon variant på namnet.

Exempel på variationer av samma namn är Catarina/Caisa/Karin, Christina/Stina/Kerstin, Elisabet/Lisa, Margareta/Greta/Maja, Mikael/Mikkel, Olof/Olle och Per/Petter. Att kvinnonamnen är vanligare är nog ingen slump, var det något namn som var noga så var det naturligtvis mannens.

Nästa sak att notera är att det förekommer ytterst få Karl och inga alls Gustaf. Kan det vara så att det ansågs vara lite ”förmer” att använda dessa namn som förmodligen uppfattades som ”kungliga”?

Av den anledningen finns det heller inga Karlsson eller Gustafsson i byn i äldre tider.

När jag tidigare undersökt spädbarnsdödligheten (se kapitlet om tiden 1825-1850) lärde jag mej att man inte tog ett nyfött barn riktigt på allvar förrän det överlevt de första svåra åren. Detta att man inte fäste sej vid ett spädbarn förklarar att man återanvände namn. Om man hade tex en dotter vid namn Stina som dog lät man ofta nästa dotter som föddes få just namnet Stina. Det är ju inget som skulle kännas rätt idag.

Mångfalden av namn som användes eller förändringen över tid har inte varit speciellt stor.

På 1600-talet förekom i byn namnen Mikael/Mikkel, Tomas, Botvid och Barbro. Annars har namnen Lars, Erik, Olof, Jan/Johan, Mats, Per, Greta, Lisa, Stina, Caisa, Brita och Maria haft en stadig plats hela tiden fram till 1860-talet. Sen sker något mycket intressant då nya namn börjar uppträda i byn. Från 1870-talet så är en tredjedel av byns nya namn sådana som inte funnits tidigare (beräkningen bygger på alla döpta i det ursprungliga Göksnåre och på båda deras förnamn) Nya namn som används är Adolf, Alfred, Alma, Andrietta, Arvid, Carl/Carolina, Edla, Edvard, Emanuel, Emma, Erland, Erlaton, Ferdinand, Fredrik/Fredrika, Ida, Oskar och Wilhelm. En del av dessa har högst troligt kunglig förebild, vilket tydligen började anses rätt att använda vid denna tid. Andra av dessa namn kanske visar på en ökad internationell influens. Både tysk och spansk influens kan man utläsa ur dessa namn.