Detta är en berättelse om Göksnåre och förhållandet till Leufstabruk. De första hemmansägare som vi känner till namnet var alla självägande skattebönder, Leufsta bruk fanns inte och namnet De Geer hade troligen ingen av dem hört talas om. De är alla födda i slutet av 1400-talet eller i början av 1500-talet. De föddes som katoliker och var med under början av reformationen som började 1527. De var samtida med Gustav Vasa (sannolikt född 12 maj 1496, kung 1523-1560) och Christofer Columbus (född mellan 26 augusti och 31 oktober 1451) De var äldre än den första ryska tsaren Ivan den förskräcklige (född 1530, tsar 1547).
De avgärda hemmanen Nyböle (före 1409) och Kuggböle (före 1540) hade avgärdats tidigt men de ursprungliga sex hemmanen, som vardera hade mellan 4 och 10 hektar egen mark, ägde tillsammans all mark i det ursprungliga Göksnåre med nuvarande Rångsön, Nyböle, Kallnäs och Årböle i söder. I öster ingick all mark fram till havet byn, även öar och skär. Total var byns mark på någonting i trakten av 4500 ha. All denna mark ägdes alltså kollektivt av bönderna i byn. När flera barn gjorde att man behövde flera hem så var det inte tillåtet att gårdar klövs. Kronan föredrog att bondsöner flyttade ut och bröt ny mark sk. avgärda hemman, då ökade skatteunderlaget. Svedjebränning av skogen var mycket vanligt. Själva skogens värde var lågt men mark för bete och odling behövdes. Skatten betalades i naturapersedlar som smör och humle.
I början på 1600-talet bestod bolbyn av sex självägande skattebönder och på ägorna fanns ytterligare ca nio självägande skattebönder som var avgärda hemman (Skaten, Rångsen, Kuggböle, Stenmo, Nyböle, Magön, Olarsbo och 2 st i Årböle) I början på 1900-talet när brukseran var slut var det ett hemman i byn och tre av de övriga som var självägande skattebönder. Totalt hade alltså ca 80% av det ursprungliga Göksnåre köpts upp.
Varför blev det så, är en fråga som infinner sej.
För att försöka förstå kan man ta del av det sk Barknåreprojektet som på 1980-talet genomförde en bred forskning om den byn. En del av avrapporteringen av Barknåreprojektet utgörs av ”I skuggan av Lövsta bruk” av Arnold Renting. I rapporten redogörs för förhållandena i Barknåre och Åddebo med vissa jämförelser med andra byar och hemman i Hållnäs och Österleufsta. I nedanstående berättelse har jag försökt att överföra resultaten från Barknåre till vår by. De huvudsakliga skeendena är likartade och jag har tagit mej friheten att tolka detta på mitt sätt.
Man kan säga att denna historia börjar 1596 när kronan köper det bondedrivna lilla bruket Leufsta. Under den tid när Leustas bönder drev det lilla bruket är det troligt att de själva, möjligen med hjälp av mer nära grannar, kunde förse ugnarna med det träkol som behövdes. År 1626 arrenderade köp- och industrimannen Willem de Besche och Louis de Geer kronobruket Leufsta. År 1643 köpte de Geer ensam bruket. Samtidigt fick han skatteuppbördsrätten för många hemman i norra Uppland av drottning Kristina. Detta innebar att de Geer var den som bönderna skulle betala sin statliga skatt till. De blev skattefrälsebönder. Gårdarna ägdes och kunde gå i arv som tidigare men deras ägandeställning försvagades. Idag kan man närmast jämföra med de företag som ”köper” andra företags fakturor men tanken att ett privat företag, tänk tex Forsmarks Kraftgrupp AB eller ICA Torget skulle vara den som innevånarna i Göksnåre skulle betala sin skatt till känns onekligen främmande.
Skatten kallas också för träkolsskatten då meningen var att bönderna skulle betala sin skatt, eller ränta som man uttryckte det, med träkolsleveranser till bruket. Under samma tid fick alla olika bruk monopol på träkolsköp inom sina respektive områden. Skatten eller ”årliga räntan” var en statlig skatt som byggde på jordeböckerna. Skatten skulle bygga på gården och dess bärkraft i form av jordbruksproduktion. Mantalslängderna var underlag för personskatter. Alla, utom de som var under 15 eller över 63 år eller betecknades som ”fattiga”, skulle betala mantalsskatt.
Träkolsproduktionen skapade förväntningar hos bönderna om bättre förhållanden, giftermålsåldern för kvinnorna sjönk, barnafödandet ökade. Trots att vart tredje till vart fjärde barn dog före 1-årsdagen och att många barn och vuxna dog av infektionssjukdomar ökade befolkningen. Det resulterade i de hemmansklyvningar som nu fick göras men samtidigt sjönk självförsörjningen när varje hemman fick mindre arealer. Från 1645 ökar antalet gårdar med 80% i södra Hållnäs under de kommande 100 åren. Med mindre gårdar var böndernas situation bräcklig, det behövdes bara lite missväxt tex för att skulderna skulle öka, vilket det inte fanns marginaler för att åtgärda under bättre år. Gårdarna var för små. Ett fjärdedels mantal var precis på, eller under gränsen för att klara sej.
Olarsbo säljs redan 1646 till bruket. De Geer överlåter gården till en annan bonde som blir brukare dvs frälsebonde.
Kuggböle säljs 1665 till bruket för en klänning och 200 riksdaler. De Geer överlåter gården till en annan bonde.
Bruket expanderade snabbt och 1668 uppköptes en annan hammare i Leufsta som drevs av bönderna där.
Magön säljs 1669 till bruket. Brukaren blir av med sina skulder och får fortsätta bruka gården som frälsebonde.
För att göra det attraktivt att betala skatten i träkol sattes ett överpris på överkolet, dvs det kol man kunde leverera utöver sin skatt. Bara några decennier senare hade priset på träkolet sänkts till brukets favör. Man kan se att skuldsättning var en strategi från brukets sida. År 1680 protesterade ”bönderna under Lövsta bruk” mot detta i ett brev till Kgl Maj:t men svaret de fick var bara att de skulle finna sej i det. En återgång till jordbruk som huvudsaklig försörjning var inte längre möjlig nu när många hemman klyvits och blivit för små.
Stenmo säljs 1680 till bruket. Skulden var 450 riksdaler. De Geer överlät gården till en annan bonde.
Nu hade alltså 4 av de fem avgärda Östansjöhemmanen sålts till bruket. Det femte, Nyböle, skiljer sej åt på det sättet att det avgärdades troligen redan på 1300-talet och var större, på ett ¼ mantal. Att dessa fyra 1/8 mantalshemman såldes så tidigt beror troligen på att de var små men närheten till bruket har även det säkert spelat roll. Att närheten spelar roll kan vi även se i början på 1700-talet då två hemman säljs i Göksnåre innan den första försäljningen sker i Barknåre.
I slutet av 1600-talet var produktionen i bruket uppe i ca 1000 ton om året vilket erfodrade ca 30 000 dagsverken från huggning av skog till leverans av träkol. I början på 1700-talet fick bruket förköpsrätt till skattehemmanen inom sitt område.
Göksnåre 2 säljs 1704 till bruket. Det är flera olika delägare, syskon, som var för sej säljer sina andelar. En annan brukare insätts på gården.
1718 genomförde bönderna en kolstrejk som ledde till att priset ökades ca 15%.
Göksnåre 3 säljs 1722 för 436 riksdaler och häradsdomaren i Årböle får köpa hemmanet till sin son.
Träkolspriserna började släpa efter från början av 1730-talet och skulderna börja öka för många. Det skedde förvisso stora prisökningar på träkol, men den del som frälsebönderna stod för, arbetet med kolning och körslor ökade inte alls lika mycket.
De som var kvar som skattebönder kunde börja ta del av en spirande marknadsekonomi med tex försäljning av sågvirke.
I 1734 års skogsordning ansågs frälseskog, dvs i vårt fall brukets skog, som välskött medan skatteskog behövde regleras med många olika bestämmelser. Därför blev det än viktigare för bruket att köpa hemman och komma över skogen.
1735 hade Kuggböle den största skulden i hela Hållnäs medan Nyböle hade den lägsta.År 1741 ändrades brukets strategi. Skogsbruket och kolningen började få konkurren av trävaruhandeln och ökad efterfrågan på det jordbruket producerade. För att säkerställa träkolet påbörjades en uppköpsvåg av skattehemman.
Tre år i rad, 1741-43, blev skördarna mycket dåliga i byn och 1743 fick alla 12 öre extra per läst träkol på grund av åren med missväxt. Det innebär ca 18% tillfällig ”bonus”
Göksnåre 1A och 1B säljs 1742 och 43 till bruket. Priset var 1265 riksdaler för vardera delen. Till stor del kan försäljningen förklaras med det faktum att den som tog över inte hade råd att lösa ut sina syskon.
Göksnåre 6A och B säljs 1745 till bruket. Skulden var sammanlagt 1598 riksdaler. Den ena brukaren får fortsätta bruka gården som frälsebonde medan den andra får lämna sin gård men bli skogvaktare i byn och får ett torp.
1745 krediterades Olarsbo för väldigt mycket körslor men inget träkol.
Göksnåre 5B säljs 1747 till bruket: Man kan läsa att ”tolfmannen Olof Johansson i Kjärven säljer 1/8 mantal 1 1/12 öresland. Där bor unga Mats Erichsson. Han byter till sej ett hemman i Kjärven. Hans hustru Karin Ersdotter har ärvt detta efter sina föräldrar som innehaft hemmanet” Här är det tydligen ett arvsskifte som föranleder försäljningen. Sonen Mats Ersson bor kvar som frälsebonde medan hans syster, via sin man naturligtvis, får ett hemman i Kärven.
År 1748 års hammarskattelängd begränsade hur stor kvantitet järn som fick produceras av bla. Leufsta bruk.
På den köpande sidan när det gällde träkol framfördes argument mot att en prisökning skulle göras: Bergskollegiet sa redan 1721 att ”bönderna skulle på kort sikt föröda skogen” och en bruksinspektor sa 1760 att ”ju mer bonden finge för kolen … desto mindre kommer han att kola” Detta var inte ett nytt argument, i olika sammanhang ansågs att bönder och arbetare var nöjda med sina förhållanden och skulle ta ut en inkomstökning genom att arbeta mindre.
Vid arvsskiften var bruket ”vänligt” nog med att hjälpa den som behövde köpa ut sina syskon. Det ledde då till att han började sin verksamma tid som ny skattebonde med skuld till bruket.
Göksnåre 3 säljs 1764 till bruket. 1760 är Johan Månsson den enda bonden i byn som ligger på plus mot bruket, han har 47 riksdaler tillgodo, ändå säljer han hemmanet 1764 till bruket. Han får livstids besittningsrätt till hemmanet som frälsebonde. Mer om förhållande bakom denna försäljning borde gå att få fram via arkivet i Lövsta bruk.
1765 sker en prisökning för kolet.
Skaten säljs på 1770-talet till bruket. Hans Hansson har stora tvister med Leufsta om äganderätten till hemmanet. De exakta förhållandena till försäljningen är ännu inte klarlagda.
Charles de Geer skriver 1774 en ”Underrättelse för min Efterträdare till Leufsta”: Små skulder, som bönderna kunna komma uti vid Bruket, bör man ej vara alltför nogräknad med, allenast det inte sker genom lättja, slät hushållning och vårdslöshet, i vilket fall en sådan bonde då ej förtjänar att bibehållas vid hemmanet. Men att skattebönderdär de själva äga sina hemman, råkar i skuld, skadar inte emedan de då beflita sig om att betjäna Bruket med kol och körslor, än de eljest skulle göra. I allt fall kan skatterättigheten och hemmanet på sistone komma under Bruket till Gäldens betalande, som är alltid nyttigt när hemmanet äger skog.
Från slutet av 1700-talet får skattebönderna 3-4 gånger mer för träkolen än frälsebönderna, detta visar att den del av priset som härrör från värdet av skogen ökar till som mest 75% av av slutpriset för träkolet.
Nu ökar också mängden körslor som frälsebönderna utför för bruket.
Skogsvårdspolitiken ledde till en uppdelning av skog. I Göksnåre skedde detta 1780. Det är nu som den sjunde fastigheten, utöver de sex ursprungliga, bildas av brukets mark. Det är sen av den som de nya fastigheterna avdelas på 1900-talet, därav fastighetsbeteckningarna som börjar på 7:
I början av 1800-talet sjunker produktionen av järn i Leufsta till, som lägst kring 600 ton år 1840. Övriga tjänster till bruket ökar för frälsebönderna medan de nästan försvinner för skattebönderna. Mot slutet av århundradet ökar produktionen igen till över 1000 ton.
Nu när alla var beroende av bruket, och mycket arbetstid lades på kolning och körslor, hur såg då jordbruket ut?
Äkrarna brukades i tvåsäde. I början på 1800-talet var utsädet födelat som så att hälften var råg, en fjärdedel korn och en femtedel potatis.
En liten bit in på 1800-talet fördubblades mängden potatis medan de andra utsädena var konstanta. Korntalet var för korn och råg i genomsnitt 5 och för potatis 6. För korn och råg varierade det mellan ett korntal på 3 till 8 beroende på hur bra säsongen varit. För potatis varierade det mellan 4 och 9. Troligen var bara de bästa skördarna tillräckliga för att klara gårdens behov. Varken spannmåls- eller animalieproduktionen var tillräcklig för att man skulle vara självförsörjande, inköp från bruksboden blev nödvändiga. Mängden hästar, som var tydligt större än i områden utan järnbruk, visar tydligt på att körslor för bruket var en viktig uppgift.
Göksnåre 5A säljs som det sista hemmanet 1825 till bruket. Texten lyder: Jag bortbyter och avträder mitt ägande ¼ mantal skattefrälse Göksnåre nr 5 om 2 1/6 öresland värderat till 1000 riksdaler banco mot ¼ mantal kronoskatte Åsmundbo nr 1 om 1 2/3 öresland värderat till 333 riksdaler 16 banco. Det verkar som att hade en skuld på drygt 660 riksdaler. Själv flyttar han med sin hustu till Rundsvia där deras dotter och hennes man blir nybyggare. Äldste sonen får hemmanet i Åsmundbo.
Från 1840-talet ökar antalet anställda och obesuttna i byn till att vid nästa sekelskifte vara bortåt hälften av befolkningen. Antal torp, backstugor, ”lägenheter” mm ökade men också antalet hushåll i varje.
På 1890-talet är produktionen på bruket uppe över 1000 ton om året igen. Utvecklig av produktionen gör att behovet av träkol sjunker till hälften per ton så totalt behövs ungefär samma mängder. Efter 1870 ökar frälsegårdarnas produktion av träkol medan skattegårdarna nästan helt slutar att kola.
I slutet av 1800-talet var frälsebönderna hårt knutna till bruket medan skattebönderna inte längre hade några sådana band.
Efter att de Geer 1919 sålt bruket till Gimo-Österby bruk AB förändrades förutsättningarna. Järnbruket gick dåligt och skogen kunde användas till annat än träkol. Produktionen läggs ner 1926. Den 20 november kl 02.00 stängdes hammaren av. Gimo-Österby behövde kapital och skog men inga bönder vilket gjorde det naturligt med den fastighetsbildning som man drog igång. Av varje arrendebondes fastighet, åkrar och en mindre mängd skog skapades en ny fastighet. Resten dvs skogen behöll man. Noteras ska att de fastigheter som skapas inte har någon alls samstämmighet med de ursprungliga fastigheter som Leufsta bruk än gång köpte upp.