Inlandsisen drogs sej tillbaka från det som nu är Hållnäs ca 9000 år före vår tideräknings början (fvt)
Området låg då bortåt 200 meter under havsnivån.
Landhöjningen, som i modern tid är ca 6,5 mm/år, gjorde att den första lilla toppen av det som skulle bli Hållnäs bör ha visat sej ca 1900 år fvt dvs för nästan 4000 år sedan. Alla resonemang som följer bygger på den förenklingen att landhöjningen varit konstant i tid och rum, hänsyn har heller inte tagits till andra faktorer som kan påverka markytans höjdläge.
En väst-östlig kustlinje för fastland fram till ungefär vår tidräknings början kan skönjas ur nedanstående tabell.
Österlövsta 20,4 möh 1150 år fvt
Kärven (söder om Konradslund) 19,7 möh 1000 år fvt
Lilla Kullen (norr om Årböle) 25,4 möh 1900 år fvt
Magön 16,1 möh 500 år fvt
Norr om den linjen finns nedanstående ställen som då var större eller mindre öar.
Rosbobergen
(mellan Hjälmunge och
Fågelsundet) 18,6 möh 850 år fvt
Ängvreta (Lingnåre gamla by) 17,6 möh 700 år fvt
Nyboda (direkt norr om
byn Hållen) 16,6 möh 550 år fvt
Storberget (södra delen
av Göksnåre) ca16 möh 500 år fvt
Vavd 13,8 möh 100 år fvt
De allra äldsta fornlämningarna är ifrån yngre bronsålder dvs ca 1000-500 fvt då endast det som nu ligger minst 16 möh var land.
Den största mängden fornlämningar, enkla skeppssättningar, är dock från yngre järnålder som i Sverige kan uppdelas i Vendeltid år 500-800 samt Vikingatid 800-1050.
Under denna tid flyttades strandlinjen från dagens höjdkurva för ca 10 m till kurvan för ca 6 m. Hela området fick då en karaktär som påminner om nuvarande Stockholms skärgård med djupt inträngande vikar, länga uddar, smala näs och ett stort antal öar och skär. Traktens många önamn stämmer väl överens med kartbilden. Huvuddelen av Hållnäs kolonisation bör ha skett på 600-800-talen och en avgörande del av bebyggelsen ligger runt 10-meterskurvan då upplandningen hade skapat förutsättningar för nya åker- och betesmarker.
De som bör ha varit de ursprungliga moderbyarna är Slada, Vavd, Sikhjälma och Edsätra ner i äldsta vikingatid (800- och 900-talen)
Som lite yngre räknas Barknåre, Lingnåre och Lönnö.
Till sent 1000-tal räknas Hållen, Julö, Göksnåre, Edvalla och Kärven.
Som huvudsakliga näringar ses sjöfångst och strandängsslåtter.
Vad gäller Göksnåre kan vi studera några kartor:
10 metersnivån ca år 500, yngre järnåldern börjar. En stor bred havsvik tränger in genom nuvarande Gudinge. Viken sträcker sej in mot trakten av Griggebo. Här kan vi se de naturliga platserna där Vavd och Barknåre snart uppkommer, på var sin sida om viken. Båda ställena borde ha erbjudit både strandängar för slåtter och skyddade hamnlägen för fiske och havsjakt. Söder där om är kusten betydligt mindre dramatisk med mindre vikar och uddar. I skydd av några små öar ligger en udde som omgärdas av 2 st vikar. Om några hundra år när dessa vikar grundas upp erbjuds goda förhållanden för en bosättning.
5-metersnivån ca år 1250, 100 år efter vikingatidens slut. Av den stora och djupt inträngande viken förbi Vavd och Barknåre återstår en stor bukt. Kan den lilla viken vid Vavdstorpen vara den första utflyttningen av fiskebodar från Vavd? De små öarna längre söderut har nu blivit fastland längst inne i en smal vik som tränger in flera kilometer från kustlinjen. Utanför denna vik finns ett skärgårdslandskap ända från Klubben i norr ner till Forsmark i söder. Här borde förutsättningarna för fiske och jakt på tex säl och sjöfågel vara mycket goda.
Enligt denna bedömning, att 5-metersnivån avspeglar strandlinjen år 1250, slutar den ena viken nedanför Sörgården. Den andra viken sträcker sej inåt öster om byn genom Rudtrusket och fram mot Björkeholms. Med tanke på att det nuvarande diket går den vägen kan marknivån ha slammats upp betydligt vilket innebär att viken på 1250-talet kan ha gått betydligt längre in än vad 5-meterskurvan visar. Felmarginalen är svår att bedöma. Dels varierar landhöjningen beroende på ett flertal faktorer och dels borde marken på detta ställe ha höjts på grund av tidens pålagring. När man gör arkeologiska utgrävningar ligger lämningarna djupare ju äldre de är. Grundtanken, att Göksnåre en gång legat längst in vid en eller två djupa havsvikar, är ändå väldigt tydlig.
De lägsta delarna av byn ligger på en nivå lägre än 5 möh, läget för den ursprungliga byn är på ca 10 möh.
I den södra delen av byn mellan Sörgården och Nyhem finns två st stensättningar (gravanläggningar) och ett gravfält på ca 60×40 m med upp till ett 20-tal fornlämningar. Den typiska (se ordförklaringar) dateringen är bronsålder, järnålder men då höjden över havet är ca 10 m kan åldern bestämmas till yngre järnålder.
I Riksantikvariatets objektsbeskrivningar kan följande läsas:
Hållnäs 15:1 Stensättning, rund fylld ca 4,5 m diam 0,5 m h. Fyllningen utgörs av 0,3-0,4 m st stenar. Fyllningen något övertorvad. Kantkedja otydlig. (Förstagångsinventeringen 1952 och revideringsinventeringen 2013)
Orientering: Ca 23 m NÖ om NÖ hörnet av uthus (uthus tillhörande Göksnåre 4:7 Nyhem, red.anm.)
Hållnäs 15:2 Stensättning, oregelbunden, närmast rund, ca 5 m diam, fylld, ca 0,3 m h. I ytan synliga stenar 0,2-0,4 m st. Begränsning oklar. (Förstagångsinventeringen 1952 och revideringsinventeringen 2013)
Orientering: Ca 3 m Ö 40cg N om Hållnäs 15:1 (cg betyder i detta sammanhang xxx, red.anm.)
Hållnäs 16:1 Gravfält, ca 60×40 m (Ö-V) bestående av ca 20 fornlämningar, av vilka 8 äro osäkra.
De säkra fornlämningarna, vilka ligga i sluttning mot Ö nedanför krön, utgörs av närmast runda, fyllda stensättningar, ca 3-5 m diam och ca 0,1-0,2 m h. De är övertorvade med i ytan talrika synliga stenar 0,2-0,3 m st. Ett par av stensättningarna har tydlig kantkedja av 0,4-0,6 m st och 0,1-0,3 m h stenar. De osäkra stensättningarna, vilka är belägna på krönet å gravfältets V del, är högliknande, 3-5 m diam och 0,4-0,7 m h. De är övertorvade med i ytan talrika stenar, 0,2-0,4 m st. Några av dessa stensättningar har oklar begränsning (Förstagångsinventeringen 1952 och revideringsinventeringen 2013)
Vid Storbergets södra sida, där man kan tänka sej att det kan ha varit djupt vid strandlinjen, påstås det finnas en järnring (sk moring) fäst i berget. Enligt Jim Hansson, Intendent vid Arkeologienheten på Statens maritima museer är det troligt att moringar användes men det finns ingen upptäckt sådan bevarad, det troligen mest för att de rostat bort.
Om någon betvivlar vikingatidens tekniska förmåga kan följande text om ett fynd på Gotland vara upplysande:
I Mästermyr på Gotland påträffades 1936 Europas största samlade verktygsfynd. Verktygskistan är daterad till omkring år 1000. Den innehöll över 200 olika avancerade verktyg i olika storlekar. Verktygslådan innehöll bl.a. en fogsvans med trä handtag, sågblad, yxor, filar, borrar, stämjärn, knivar, och hammare. Verktygens former är resultat av århundradens erfarenhet. De har troligen nått fulländning långt före vikingatiden och har inte kunnat göras bättre eller ändamålsenligare fram till maskinålderns tid.