Hävia
Ängarna mellan Vita huset (Göksnåre nr 1A) och Sörgården (Göksnåre nr 4A) kallas Hävia. Det är ett lågt parti som var ett sund mellan det gamla fastlandet i söder och den ö i norr som där merparten av byn nu ligger. När sundet grundades upp var det detta parti som först steg upp ur havet och delade av sundet till två st långa fjärdar. Det skulle kunna vara förklaringen till namnet Hävia som i fornsvenskan kan betyda lyfta sej upp, höja sej, stiga. Det kan också tolkas som sätta sig i besittning af vilket lite godvilligt skulle kunna hänga ihop med att man satte sej i besittning av den nya mark som skapades vid landhöjningen.
Göksnårviggan:
En plats som det hänvisas till i död- och begravningsboken för frälsebonden Olof Pärsson (1678-12/8 1755) i Göksnåre 2, Norrgården. Ordet vigg betyder kil och viggan i detta fall är troligen en plats som är kilformad. Namnet har inte återfunnits i skrift i något annat sammanhang och ingen i byn har hört det. Det ska alltså ligga på vägen mellan Leufstabruk och Norrgården, troligen då vägen över Olarsbo som kommer fram vid Göksnåre 4. Tyvärr verkar det vara ett namn som för evigt förvunnit i glömska. En möjlig tolkning är att det skulle kunna ha att göra med den sjö som låg söder om Sörgården vid foten av berget där en bäck finns idag. Denna sjö var troligen avlång i nord-sydlig riktning och skulle kunna ha skapat den kil som utgör grunden för namnet Göksnåreviggan.
Typisk datering:
Datering som bygger på en lämnings typ utan någon specifik datering av denna.
Bolby:
De ursprungliga byarna där varje bybo ägde sin gård och hade del i byns allmänningsmark.
Boställe:
Boställehemman med jordbruk anslaget som lön till ämbetsman eller tjänsteman tex skogvaktare.
Skattehemman:
Ägs och brukas av självägande bonde som betalarskatt till kronan. Endast skatte- eller kronobönder var röstberättigade i riksdagen.
Skattefrälse:
Betyder att man var skatte, dvs självägande som betalade skatt, men att man betalade till en frälseperson. Detta var fallet i Göksnåre där De Geer hade köpt skatterättigheten från kronan. Det är i princip samma sak som med de bolag som idag köper fakturor. Staten behövde inte vänta på skatten och man fick den i pengar och inte med varor som bönderna betalade med. Den fördel för De Geer som man kan se är ju att man skapar ett avtalsförhållande som kan utnyttjas, tex genom att ge anstånd med betalning och försätta bonden i en skuldsituation som sen kan utnyttjas för att överta gården. Man kan också se möjligheten att knyta till sej arbetskraft genom att ge möjligheten att arbeta av skatten.
Kronohemman:
Ägs av kronan. Bonden betalar arrende eller ränta. Ovanligt i Hållnäs och obefintligt i Göksnåre.
Frälsehemman:
En gård som arrenderades av någon inom adeln. I Göksnåres fall var dessa bönder självägande innan de hamnade i skuld och tvingades sälja till De Geer och blev då frälsebönder som arrenderade hus och mark.
Avgärda hemman:
Nybygge som upptagits inom en förutvarande bosättnings område.
Förläning
Ett administrativt system under medeltiden där en person tilldelades ett län av kungen. I förläningen ingick rätten att uppbära kungens skatt i länet. Det kunde vara förenat med olika villkor som tex redovisning av räkenskaper eller med avgifter . Det kunde också vara utan villkor och då som ersättning för tänster. Förläningen drogs in av kungen när han ville.
Ledung:
En nordisk modell för organisation av sjöstridskrafter och en offensiv styrka. Landskapen satte via skeppslag upp ett antal fartyg med besättningar. Organisationen förföll under 1200-talet.
Snäcka:
Ett fartyg av ”vikingaskeppstyp” men mindre än de största ”drakskeppen”
Nådårspredikant:
Person som sköter en död prästs tjänst under ett år. Nådårspredikanten avlönas av den dödes änka med de nådårspengar som hon fick efter hennes makes död.
Torp:
Torp var under medeltiden ett avskilt beläget nybygge, i regel en via hemmansklyvning utflyttad bosättning från en större gård eller en by. Senare blev det en icke skattelagd mindre gård som arrenderades av torparen, brukaren, mot dagsverksplikter och andra skyldigheter, vars avtal reglerades i ett så kallat torparkontrakt. När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika “skatteklasser” omräknat efter markens storlek i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men ändå inte så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. Torparna hade som icke markägare ingen representation på sockenstämman.
Jordetorp:
Ett torp som är infört i jordeboken. Nyttjades av torpare som arrenderade och inte ägde marken.
Jordebok:
En liggare över jordegendomar. Den kan sägas vara vårt äldsta fastighetsregister. När grundskatterna avskaffades miste förteckningen det mesta av sin betydelse och ersattes 1908 av jorde- och fastighetsregister.
Backstuga:
En backstuga är en liten, enkel stuga belägen på annans mark, bebodd av person(er) som inte huvudsakligen sysslade med jordbruk. Ofta låg dessa stugor på allmänningar (jämför med torp), i allmänhet på stenig mark som inte dög att bruka, inte sällan i en skogsbacke. Begreppet är känt sedan början av 1600-talet, och ska inte ses alltför bokstavligt. Backstugor beboddes ofta av gamla och/eller fattiga människor. Många tjänstgjorde som “pensionärsbostad” för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon. Dessa personer kallades backstugusittare (backstusittare).
Strandsittare:
En term för en egendomslös person som av en jordägare fick arrendera en bit strand för att bosätta sig på eller helt enkelt slog sig ner där mer eller mindre med jordägarens goda minne. En allmänning har också varit en möjlig plats för strandsittaren att slå sig ner på. Denna boendeform var framförallt vanlig under 1600-talet, men fanns kvar in på 1900-talet. Inga strandsittare är kända i Göksnåre men väl i andra byar i Hållnäs där tidigare Göksnårebor blivit strandsittare.
Båtmanstorp:
Ett torp som byggts åt och användes av en båtsman i det ständiga knektehållet (indelningsverket) från 1600-talet till år 1901. Alla kustsocknar i Sverige ingick i flottans område. Det bekostades av roten som anställde båtsmannen och skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt (cirka två meter). Denna specifikation bestämdes av flottan för att båtsmännen skulle få likvärdiga bostäder. Därför har de flesta båtsmanstorp samma grundplan, men många har utökats och förbättrats av sina rotebönder och/eller “hyresgäster”. In- och utflyttning skedde vanligen vid midfaste (15/20 mars) eller vårfrudagen (25 mars). Då verkställdes en “syn”, det vill säga inspektion, att allt var i sin ordning. Dessutom genomfördes en “torpsyn” vart tredje år. Förmånen av fri bostad i ett båtsmanstorp var en del av den indelte båtsmannen ersättning och när han slutade sin tjänst blev han tvungen att flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. Många familjer, vars försörjare avled under aktiv tjänstgöring, hamnade i stora svårigheter när de på detta sätt blev hemlösa med kort varsel. Enligt lag var roten skyldig att inom tre månader tillsätta en ny båtsman. Dock hade ofta roten en viss skyldighet att bistå änkan i sådana fall och om båtsmannen avled under tjänstgöring kunde flottan bistå med begravningshjälp.
Bördsrätt
Äganderätt till jord.
Svedjebruk:
Innebär att skog tillfälligt bränns och marken används för sädesodling och bete som ett led i växelbruk. Svedjelandet används några år och får sen när den magrat åter växa till skog.
Oäkta:
Kyrkans stämpling av att föräldrarna inte är gifta:
Storskifte:
Genomförs i Göksnåre 1825-27.
Laga skifte:
Genomförs i Göksnåre 1841-42.
Sockenskräddare:
Är inte ansluten till skräddarskrået i en stad. Han och övriga hantverkare på landsbygden kallas “gärningsmän”. Dessa antogs av sockenstämman och beslutet lagfästes i häradsrätten. Skräddaren var oftast ansluten till skrået. Skräddaren och skomakaren arbetade i hemmen. Det var en av årets höjdpunkter när skomakaren och skräddaren kom till en gård. De stannade några dagar och hade nyheter från andra delar av socken att berätta.
Uppsättare:
Han ansvarade för att rätt mängd kol, malm och kalk blandades i masugnen, enligt masmästarens anvisningar.
Coopvardie- Kofferdi-.
Förled till titlar som tex sjöman, styrman och kapten. Betyder att man är inom handelsflottan.
Profoss Militär befattning, lägsta underbefäl med eget boställe. Den som höll ordning vid kompaniet eller regementet och som verkställde utdömda straff.
Skyldeman: Släkting
Mantal:
Besuttenhetsmått som användes som underlag för beskattning. Från början var ett mantal de ägor som till ytan och kvaliten kunde försörja en man (och hela hans hushåll) Vanligt var också hemman på ½ eller ¼ mantal. Det blev senare via hemmansklyvningar vanligt med hemman på tex 3/4 eller 1/8 mantal.
Markland:
Storleks- och kvalitetsmått på en äga. Ursprungligen den yta som skulle ha en skatt på en mark silver.
1 markland = 8 öresland = 24 örtugaland = 192 penningaland ≈ 24 tunnland dvs ca 12 hektar.
1 markland ≈ 12 hektar dvs 120 000 m2.
1 öresland ≈ 1,5 hektar dvs 15 000 m2.
1 örtugaland ≈ 0,5 hektar dvs 5 000 m2.
1 penningaland ≈ 0,06 hektar dvs 625 m2.
Tunnland:
Ursprungligen den areal som en tunna utsäde räckte till. Ca 5000 m2.
Lagfart:
En officiell registrering av ett förvärv av fast egendom.
Köpebrev:
Det dokument som ligger till grund för lagfart. Före 1875 se Fastebrev.
Fastebrev:
Före 1875 namn på det dokument som ligger till grund för lagfart.
Strandfogde
Kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri odyl.) och de intäkter (tex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån.
Risbitare:
Gammal getabock
Stut:
Ung kastrerad hanne av nötkreatur
Dys:
Unghäst
Gimmer:
Ung lammtacka
Oxe:
Kastrerad hanne av nötkreatur som är över 3-4 år.
Valack:
Kastrerad häst.
Stuteri:
Anläggning för hästavel. Kommer från det fornnordiska ordet “stoþ”, vilket betyder “Flock av ston med hingstar”.
Ekstock:
Eka (Hållnäsmål) Se även artikel om stockbåtars historia från Marinarkeologiska Sällskapet. Den finns under Berättelser.
Ståndsskog
På rot stående skog, äldre avverkningsbar skog
Sågstock
Den första del som tas ur en stam. Ska vara minst 8 tum, under barken, i smala änden.
Avrösningsjord
Mark som inte bedömdes som odlingsvärd vid Laga skiftet. Anledningen till termen avrösning är att denna jord avröstes (dvs avskiljdes) från inägor därför att den ej var odlingsvärd.
Inrösningsjord
Den odlade eller odlingsbara marken
Syrtut:
Särskilt på 1700- och 1800-talen förekommande typ av livsydd, lång rock för innebruk med slag och skört och en eller två knapprader, använd både för civilt bruk och som uniformskappa.
Lokputsare:
Det var inte bara putsning en lokomotivputsare skulle hålla på med. Han fick hand om det trötta loket efter körning, det skulle slaggas ur, sotskåpet skulle tömmas från sot, nytt vatten och nya kol fyllas på, backfyr läggas. Och så skulle allting putsas upp, inuti och utanpå. Nästa morgon skulle loket vara klart för en ny tur.
Jobbet var alltså oerhört smutsigt och arbetstiderna oftast mycket obekväma.